Hej!
Jag har haft besvär med panikångest (riktig dödsångest). Även när det inte går så långt som panikångest så finns det ändå en bakomliggande grundångest kvar över döden som man bär med sig som en del av livet.
När man pratar med psykologer och terapeuter så får man alltid till sig “det som händer, det händer!”. Absolut, så må vara och det är säkert rätt tänkt MEN vad hjälper det när man ändå känner en stark rädsla för döden? Faktum är att det känns som man inte kan ta in det uttrycket och leva efter det till 100% därför att man ändå kan vara väldigt rädd för att dö.
Är det några som känner igen sig i detta? Att man vet hur man bör tänka (“Det som händer, det händer”) MEN att man ändå kan känna en stark rädsla för döden vilket gör att dödsångesten ändå är svår att bli av med?
Allt gott!
